tess-bal5

En bal på slottet

by Porträtt

Det finns många saker man ser fram emot i livet. Som student kommer jag ihåg hur jag såg fram emot att få gå på skolbalen. Nästan mer än själva studenten. För då fick man bära vackra klänningar, bli sminkad och få håret fint uppsatt, ha sin kavaljer bredvid sig och alldeles för höga klackar på fötterna. Det var en upplevelse som man jämförde med sagorna, att man fick vara en prinsessa för en dag. Så därför längtade jag extra mycket efter den. När jag gick på min skolbal så var min klänning en väldigt traditionell balklänning, en blå bakelse med glitterpärlor på. Det var några år sen nu. Och jag har insett att tiderna förändras. Eller ja, det blev väldigt uppenbart i alla fall när jag fotade Theresas balporträtt och hon visade upp en otroligt vacker klänning, inte alls den där bakelsen jag kommer ihåg. Och håret lät hon Ida locka upp och baka in i en fläta.

Skulle jag få gå på en bal till så skulle jag i dagsläget välja Theresas look. Lika vacker som motljuset vi fotade i.

tess-baltess-bal2tess-bal3tess-bal4tess-bal5tess-bal6

ellie11

World of beauty

by Fusion film

På vår resa genom livet får vi möta med och motgångar. Vi hittar olika medel för att ta oss igenom dessa. Vi hittar verktyg som hjälper oss. Vi har nära och kära som finns och stöttar oss. Oavsett hinder, oavsett storlek, oavsett känsla så upptäcker vi att vi växer för varje gång vi tar oss igenom en motgång. För mig har min kreativitet varit min drivkraft och min kamera mitt verktyg. Genom alla motgångar har jag funnit vägen ut genom att skapa. Efter att i våras fått diagnosen förlossningsdepression började jag min längsta resa i motgång någonsin.

En mild höstdag i Oktober mötte jag upp min kollega och vän i Köping som har följt med på min resa. Vi åkte ut till Köpings skjutbana. Jag har några månader tidigare lärt känna henne genom vår gemensamma arbetsplats och jag vet att hon dansar och älskar det så djupt. Det är hennes drivkraft. Hennes fristad. Där hon får vara sig själv och uttrycka sina känslor utan att behöva yttra ett ord. Genom dansen pratar hon. Jag vill visa världen att oavsett motgångar, oavsett vem du är, oavsett vad du går igenom så är din resa värd att minnas. Värd att berättas och värd att ses av andra. Genom våra upplevelser formas vi till de vi är. Släpp taget. Andas. Lev.

Du gör världen vacker.


ellieellie2ellie3ellie4ellie6ellie7ellie8ellie9ellie10ellie11ellie13

 

ilze-erik37

den som väntar på något gott

by Wedding

Väntar oftast för länge. För det är faktiskt så det är. Oavsett vad andra säger. När man väl väntar på något så vill man ju bara att just den dagen ska vara här. Nu. Helst igår. Eller helst innan man insåg att man väntade. Jag är en sån typiskt tjej som gärna vill få saker gjorde direkt. Så fort jag kommer på att en hylla ska upp på väggen så ska den helst sitta där efter fem minuter. Inte nästa dag. Eller nästa. Det kan vara en inbokad resa som man bokat fler månader i förväg och så ska man vänta i ett halvår innan man faktiskt åker. Nej, jag gillar det inte. Även om jag inser att mitt tänk inte riktigt funkar alla gånger.

Men jag lovar. Att det här inlägget har ni väntat på och det är värt väntan. Jag fick äran att assistera Juliana Wiklund under en bröllopsfotografering på sensommaren i Stockholm och vilket bröllop sen. Vilket par. Vilka detaljer. Vilken brud. Vilken brudgum. Vilka människor. Att bilderna sedan hamnade i flyttkaoset och glömdes bort är ju bara skamligt. Och så fort jag fick se att Gisela, en annan fotograf som var med och assisterade hade lagt upp sina bilder från dagen så skämdes jag lite över att jag inte varit lika effektiv och såklart ville jag få klart det direkt. Helst igår. Men det blev idag.

Ilze och Erik. Er energi lyser upp världen och gör den lite bättre, lite snyggare och lite roligare. Tack för att jag fick vara med och dela den här dagen med er. Och tack Juliana för att du lät mig följa med. Det är ett av mina favoritbröllop och även om jag inte var huvudfotografen så fick jag väldigt många fina bilder som jag tycker speglar Ilze och Eriks bröllopsdag. Den där dagen i Stockholm.

Mitt favoritminne kommer vara när Ilze släppte upp en flaskpost i luften med ballonger och vi såg den försvinna långt långt bort i fjärran. Vad coolt det vore att höra om någon har hittat den.

p.s
Jag vet att inlägget är långt, men det är det helt enkelt värt.